SUCH KORAD LP1 Två Kronors Arctic Aura   Foto: Eva Löwenhamn

Boxern är en brukshund som mår allra bäst när den får jobba både med knopp och kropp.

Boxern är mycket självständig, men det betyder inte att den är oemottaglig för inlärning. Tvärtom gör dess medfödda nyfikenhet och stora aktivitetsbehov att den älskar att lära sig nya saker om det sker i en uppmuntrande miljö, med massor av beröm. Mental hård press och alltför mycket dominans gör däremot ofta att boxern flippar ur och förlorar intresset för träning. Boxerns stora intelligens kombinerat med dess självständighet gör att den lätt blir uttråkad och endast kommer att utföra det den lärt sig så länge den ser en mening med det. Träningen måste kort sagt vara dagens höjdpunkt i boxerögon. En klok boxertränare vid namn Paul Naylor skrev i ett brev en gång

” Anyone who says all dogs want to please their master, never trained a boxer!”

Boxern är ursprungligen avsedd som en tjänstehund för polisiärt och militärt bruk framförallt i rasens hemland Tyskland. Flera boxrar här i Sverige arbetar/har arbetat som polis-, väktar-, räddnings- och bevakningshundar. Boxern har fått ett uppsving på senare år när det gäller tävlandet i lydnad och bruks. Personligen tror jag att meriteringskravet på utställningscert (godkänt i lägre klass) har gjort mycket gott för rasen och även att de positiva inlärningsmetoderna idag är mera anpassat för boxerns sinne. Boxern besitter stora resurser som alltför sällan kommer till användning.


Boxern är idag en brukshund som inte har mycket gemensamt med sina förfäders - kamphundarnas - aggressiva temperament. Visst är den kampglad och har mycket egen vilja och envishet, men oftast med glimten i ögat. Boxern är glad, livlig och full av humor! Den som vill ha en sträng, militärisk disciplin på sin hund bör nog välja en annan ras, eftersom boxern mycket lätt kan driva en sådan ägare på randen av nervsammanbrott!

 

Första registrerade boxern 

Lite historia

Boxern härstammar från Tyskland och blev först erkänd som ras i slutet på 1800-talet, men boxern har anor från gamla stridshundar, doggarna, som användes av romarna redan före Kristi födelse. På 1600- och 1800-talet användes boxerns förfäder som kamphundar i samband med tjurhetsning och björnkamper där kom den trubbiga nosen till nytta, eftersom den gör att hunden kan andas även när den håller fast sitt byte. Även i storviltsjakt hade den trubbiga nosen samma syfte.

Mentalitet/Bruksbarhet

Boxern är en intelligent, självständig, social, nyfiken och modig ras med stor arbetslust och brukskapacitet. På bruksgrenarnas specialdelar (t.ex. spår/sök) har boxern sällan några problem, de brukar komma på lydnadsplanen. Det är fel att säga att det är boxern som har problem på lydnads- (appell) planen för själv brukar den se till att ha roligt i alla livets skeden. Om situationen för spänd, tenderar den att lösa upp det med lite humor och det kan ge vissa poängavdrag. Ser man däremot till att lydnadsträningen är mycket lustfylld för boxern och även tränar den för tävlingsmässiga förhållanden blir den även en bra tävlingshund.

   På mentaltester har boxern sedan en lång tid tillbaka visat framtassarna, men inte alls i samma utsträckning på tävlingsbanorna. I min värld beror det mycket på bristen av "förighet". Boxern har sällan en medfödd vilja om att vara till lags (som de flesta vallhundar), men detta går att förbättra rejält med rätt träning i uppmuntrande miljö. Självklart beror det även på att många som köper boxer inte har tänkt sig en tävlingshund i första hand och inte har något intresse av det. Jag menar inte att man måste tävla för att ha boxer - absolut inte! Men OM man vill tävla med sin boxer, ska den klara av det. Boxern är en brukshund.
 

Boxerns självständighet och humor är en del av dess stora charm - det som gör att de flesta som haft boxer har svårt att tänka sig att vara utan en.  En gång boxer - alltid boxer!

Schäferns MH-diagram   (världens mest använda bruks- och tjänstehund)

Mankhöjden är 53-63 cm och kroppsbyggnaden ska vara kvadratisk och inrymd i ett skinn som är ett halvt nummer för litet. Man brukar säga att boxern har ett ansikte till skillnad från de flesta andra hundar. Uttrycket ska vara en aning bistert och morskt, vilket står i stark kontrast till hundens godmodiga temperament. Boxern har ett mycket uttrycksfull ansikte vars mimik speglar dess sinnesstämning på ett mycket mänskligt sätt. Det är nog denna unika kvalité hos boxern som gör att det ofta blir svårt att tänka sig en annan ras efter att ha haft en boxer i sin ägo - tillsammans med humorn förstås! Färgen får sträcka sig från ljusaste gult till mörkaste rådjursrött, från gultigrerat till svarttigrerat, med eller utan vita tecken på tassar, bröst, nos samt halskrage. De vita tecknen får bara förekomma på högst en tredjedel av kroppen.

Det finns boxrar som föds med mer än en tredjedel vitt på kroppen och det finns också helvita boxrar. De helvita misstas ofta för att vara albino, vilket de inte är. Många myter finns om vita boxrar, men sanningen är att de helt enkelt är som vilken färgad boxer som helst, med ett undantag; De kommer aldrig att få mer än ett 0 pris på utställning, eftersom färgen inte är godkänd i boxerns rasstandard. Däremot får du tävla både lydnad och bruks med de vita och de är självklart registrerade i SKK och kommer de från Arctic Aura's  har jag samma krav på de vitas ägare, som på deras färgade syskons ägare.

Här kan du läsa mer om vita boxrar.

I  Sverige är det sedan 1949 förbjudet att kupera boxerns öron och sedan 1989 är det också förbjudet att kupera dess svans.

 

Källor:
Brukshunden nr.3/1995
Anni Mortensen; Min Boxer.
B. Tiback, Å.Hedhammar; Boxer, Västerås 1977.