|
|
reg.nr:S22089/93
Jag hittade en dikt på nätet efter att han gått bort. Jag vet inte vem som är författaren, men de orden säger mer hur jag kände då och fortfarande känner för honom, än vad jag själv kan beskriva i ord. Älskade lilla Assar, du är inte glömd!
Assar fick knäledsfel redan vid 6 månaders ålder och var därför tvungen att avlivas redan vid 14 månader, trots att pålagringarna räknades som lindriga. Han fick all medicinsk behandling, utom operation och det som hjälpte mest var tuppkamsvätska som sprutades in i knäleden, samt kortison. Att vi gjorde rätt som inte opererade Assar vet jag idag, av alla de fall jag känner till har det tyvärr bara förlängt lidandet för hunden. Assar var som sagt endast 6 månader då sjukdomen började, hade han varit äldre och hunnit få mer muskler som skyddade lederna, hade hans prognos varit bättre. Modern till Assar hade även hon knäledsfel. Naiva och blåögda valpköpare som vi då var, litade vi på uppfödarens ord om att inga ledfel fanns i släkten, man lär sig... Det spelar ingen roll hur bra mentalitet hunden har eller hur vacker den är, är den inte frisk ska hunden inte gå i avel! Man har ingen nytta av de andra goda egenskaperna avkommorna kan tänkas få om de måste avlivas i unga år! Prognosen för knäledsfel - även om det handlar om lindriga benpålagringar (lpb) - hos boxer är mycket allvarligare än lindriga höftledsfel. Belastningen på knäna (till skillnad från t.ex höfterna) är mycket kraftigare och dessutom innebär ofta sjukdomen kroniska inflammationer i knäleden. Detta ökar risken för att artros återkommer ganska snabbt efter ev. operation. En hund med HD C lever oftast ett bekymmersfritt normalt liv, däremot är det ovanligt hos en boxer med lbp att få leva ett långt och smärtfritt liv. |