Bonzo kom till oss då jag var nästan 7 år gammal. Jag är enda barnet och han blev som en brorsa för mig. Han var alltid väldigt lugn och tålmodig, visade aldrig någon irritation trots att jag måste ha varit väldigt påfrestande med alla mina kramar. Han var för mig en riktig boxer, med sin stora vänlighet och sitt inre lugn gjorde han det omöjligt för mig att tänka mig en annan ras. Till vänster tillsammans med min kusin Peter som var Nimbus lillhusse. Till höger i en icke frivillig dans från Bonzos sida...

Min 7 årsdag & Bonzo 4 månader.		Utanför Nikkaluokta med mamma & mej. Bonzo åkte alltid i skoterkälken med filt på!

Bonzo på äldre da´r

	Bonzo i Kiruna 12 mars 1987 - 10 år.

 

Tillsammans med Lilla Grå, min kanin. Inte helt frivilligt ser det ut som...

 

Nä, ingen Gremlin - Bonzo busar och ligger upponer!

Vi bodde i gruvbyn Svappavaara mina första 14 år, sedan flyttade vi till Kiruna 5 mil norrut. De enda boxrarna som fanns i byn (troligtvis i hela Norrbotten?) var Bonzo och hans kullbror Nimbus. Nimpan som han kallades bodde hos min mosters familj. De hade tidigare haft en boxertik vid namn Dolly, därav rasvalet. Nimpan var inte alls så lugn som Bonzo! Han var en buskille som satte sprätt på livet och aktiverade sin familj, minst sagt. De var bästa vänner hela livet och Nimbus levde tills han blev 12 år.

Nimbus & Bonzo i bakom..	.. i Båtskärsnäs, i Kalix skärgård.	Nimbus  (ca 10 år) & Laban

Bonzo hade som sagt en ängels tålamod, men jag måste bara berätta om när en finskspets fick det att brista - en aning. Hunden skällde konstant (som de gör) och var allmänt irriterande för Bonzo och övrig omgivning. Bonzo löste det på sitt vis. Han tryckte ner hunden i en snödriva och satte sig på den - utan aggression! Hunden blev tyst och alla utom trädskällaren var nöjda.

Bonzo var alltid lös på vår tomt som inte hade staket. Han gick bara över tomtgränsen då  han skulle "göra #2", mycket praktiskt! Han var en mycket klok kille och var superlydig i allt man kan tänka sig, trots att vi aldrig lade ner någon tid på inlärningen. Han fattade bara vad man ville. Helt otroligt tycker jag, med tanke på de hundar jag har haft efter honom.

En egenhet hade han dock... Alla gästers skor skulle bäras omkring och när de sedan skulle gå hem, fick man ursäkta dräglet som naturligtvis hamnat inne i skorna. Våra egna skor var inte så intressanta. Vid närmare eftertanke hade han en till egenhet. Han fullkomligt älskade att bli dammsugen och försökte man komma undan för att städa istället, satte han sig på dammsugarslangen.